. . Tougher than the rest.

Som så många andra gånger så sitter jag här i min ensamhet och njuter till lite Bruce Springsteen och det jag tänker är att jag hade gärna levt under 50, eller tidiga 60-talet bara för att kunna se giganterna under den tiden live, Beatles, the Animals, Bob Dylan. För att inte tala om att se Bruce under 70-80-talet, sett den omtalade spelningen på Ullevi 1985, det hade varit magi. Jag tror jag har missat de största kapitlen i musikhistorien, tur är väl att musik är bevarad, så att man kan uppleva musiken, kanske inte på samma sätt men på mitt sätt. 

Jag tror att jag ska ägna mitt blogginlägg till bossen, jag har ju sett legenden två gånger nu, en gång 2008 på Ullevi tillsammans med 6o ooo andra, sedan på Stockholms Stadio 2009. Jag kan inte avgöra vilken av konserterna som är bäst, det var två helt olika upplevelser, på Ullevi satt jag på avstånd på sittplats, en syn man inte ser varje dag, då 60 000 människor sjunger med en enad mäktig stämma till badlands. Dessutom att denna spelning var på USA's nationaldag, och Bruce valde att öppna konserten med Born in the USA, inte hans bästa låt, absolut inte, men en otroligt mäktig låt.

Sedan har vi då Stockholms Stadion spelningen, vilket var helt magiskt, vi köade från klockan sex på morgonen till klockan sju-åtta på kvällen, det var värt varenda sekund, varenda minut. Det kanske låter maniskt, eller galet, men att få stå längst fram på en Bruce Springsteen konsert det är en ära. Han & the E-street band ger verkligen allt, i tre timmar, det är inte många artister som ger en spelning på tre timmar, och det är inte många artister som ändrar spellista varenda spelning för att överraska publiken. Det märks att han älskar musiken, turnéerna , publiken.

Jag hade planerat att skriva med känslor, vart kanske inte riktigt så. Men musiken är värd att hylllas.

Bruce Springsteen - Racing in the Streets.

/jean