. .when my mother says when are you going to live your life right?

Jag funderar som vanligt på saker och ting, och har kommit underfund med saker & ting, som till exempel spara pengar; ja, det är bra, men man kanske inte ska förbjuda sig att leva lite grann, och göra saker som man mår bra av. Så nu tänkte jag leva lite gran, så på onsdag åker jag och Ninis till Rhodos, det ska bli mys, en vecka i solen slår väl aldrig fel.

Inför framtiden vet jag ingenting, jag önskar jag visste mer, eller att någon skulle komma fram till mig och säga, hej! det här vill du göra. Men jag tror att jag måste ta reda på det själv, hur? vet jag inte, kanske måste jag leva, erfara för att ta reda på vad som är min plats här i livet ;) om man måste ha en sådan. Det här är det enda man kan läsa om här, min ovetande framtid! (sorry)

Musik är ett underbart ting :)  

Sing with me, sing for the years, sing for the laughter,  sing for the tears.

... some day you will die,
But I'll be close behind.
I'll follow you into the dark.

No blinding light or tunnels to gates of white;
Just our hands clasped so tight,
Waiting for the hint of a spark.
If heaven and hell decide,
That they both are satisfied,
Illuminate the no's on their vacancy signs:

If there's no one beside you,
When your soul embarks;
Then I'll follow you into the dark.

In Catholic school as vicious as Roman rule,
I got my knuckles bruised by a lady in black,
And I held my tongue as she told me,
"Son, fear is the heart of love."
So I never went back.

If heaven and hell decide,
That they both are satisfied,
Illuminate the no's on their vacancy signs:

If there's no one beside you,
When your soul embarks;
Then I'll follow you into the dark.

You and me have seen everything to see;
From Bangkok to Calgary.
And the soles of your shoes are all worn down;
The time for sleep is now.
It's nothing to cry about,
'Cause we'll hold each other soon.
In the blackest of rooms.

If heaven and hell decide,
That they both are satisfied,
Illuminate the no's on their vacancy signs:

If there's no one beside you,
When your soul embarks;
Then I'll follow you into the dark.
Then I'll follow you into the dark.

. . if I could find a way

Alla känner väl någongång tills dom längtar till någonting är över, som skolan, jag kunde inte längtat mer än vad jag gjorde där i början på maj, att allting skulle ta slut, inga mer läxor, inga mer uppsatser, ingenting, men nu sitter jag bara och längtar tillbaka, det är nog inte till uppgifterna jag längtar tillbaka till, men till klassen, till stämningen till allt. Jag brukade alltid säga att vi var en klass med individer, ingen var lik den andre, och vi har haft våra diskussioner, men vi var ändå en klass som höll ihop, som trivdes tillsammans och som hade roligt tillsammans. Alla stunder vi har haft, alla förfester i filips hus, norra berget grillning, studenten. Vi har haft det mys spin06b.  

Därför är det så svårt att förstå att någonting grymt och tragiskt har hänt, jag kan inte gråta även fast jag är ledsen, jag kan inte föreställa mig att det hänt, att jag aldrig kommer få se dig igen. Men jag kommer minnas dig och alla lyckliga roliga stunder vi har haft. Att du alltid skulle kalla mig vid mitt efternamn även fast du inte kom ihåg det. 

- Hurru SJÖGREN!!

-Sjöberg

- jaja,SJÖLUND..

Hopplöst att försöka lära dig det. Haha, men det var du, och det var roligt. Sen ditt onyktra skratt är oförglömligt, för det var så hysteriskt roligt, du visste att jag tyckte det, och vi brukade driva om det.  Men sen kommer jag också minnas alla drama lektionerna, vi var bara 7-8 st i gruppen, alla utom en var från vår klass, och du förgyllde faktiskt dem, även om jag aldrig sa det. Men som vi skrattade åt din opera rödluvan eller när du spelade rutger, du var duktig på att spela roller och underhålla, det var du verkligen. Och som vi stekte på lastbilen på studentdagen, och hur roligt vi hade det, jag och issa hade ingen skjuts hem, och vi sova hos dig, vi köpte äcklig dyr pasta på 7 eleven, som du tyckte om btw :P haha.  Det finns så mycket att nämna så många minnen, men svårt att beskriva dem i ord, precis som dom känslor jag har nu kan jag varken beskriva eller förklara eller förstå. Men det jag vet är att vi kommer att sakna dig Anton.

 . . only for a moment and the moment is gone.

Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag vill göra. Jag förstår det inte, jag kan inte förstå det, jag vill inte förstå det.  Jag tror inte att jag förstått någonting, du kan inte vara borta, vi träffades ju bara för någon vecka sedan, det känns overkligt, för overkligt för att vara sant. Just nu är jag tom på ord.