. . in a winterland.

Jag önskar att jag skulle vara någonstans där någonting liknade vinter eller påminde mig om vintern, det enda jag ser när jag tittar ut genom fönstret är en grön gräsmatta och en grå himmel, de som ger mig det minsta tecken på att det är denna årstid är alla små talgoxar som flyger omkring, vilket inte ger mig mycket till julkänsla.

/jean

 . is your daddy home, or did he go and leave you all alone?

Det som inte dödar dig gör dig bara starkare, det är väl så dom säger? Jag har funderat lite på det där, man kanske ska sluta vara så rädd för allting och prova på, jag pratar inte om extrema saker, men allt i allmänhet. Så som att ta steget och våga förverkliga en dröm, låter klychigt, jag vet. Men jag tror jag ska försöka tänka lite så, att mycket inte är så farligt som man tror, sen så är jag en sån som tänker och tror på tok för mycket :)

Snart ska jag väl ta tag i alla planer om den där resan jag alltid pratar om, ska väl iallafall börja kolla in priser och boendemöjligheter. Lycka till, till mig ;)

/ Jean

 . . let's take it from the top.

Regn, regn, regn & återigen regn, svårt att få inspiration när man vaknar och ser en grå himmel och regn som öser ner, förhoppningsvis kommer snön snart, underbara snö :) Jag är ju en sån här person som älskar julen så iår tänkte jag bli hardcore julfirare och julpynta och baka.

Andra saker jag ska bli hardcore på är sparningen, dock är jag en ganska dålig sparare, men det våras utomlandsresa om jag lyckas med min sparningen, förhoppningsvis en längre resa. Jag har pratat om den här resan enda sedan jag tog studenten och än har den inte blivit av. Dock var jag på en grymt rolig resa till Rhodos med Nina, vi och pensionärena tog flyget. Ganska komisk flygresa om jag får säga det själv, en massa ressugna norrlänningar påväg till värmen, och det ska ju självklart firas med lite alkohol, innan bälteslampan hunnit släckas är det 5 meter lång kö till toaletten. Flygvärdinnan uppmanar alla att sätta sig ner, dock tar det inte lång tid innan kön bildas igen. I bakre delen av flyget hör vi hur medelålders män och kvinnor skrattar högt, och när planet bromsar in på landningsbanan blir en kvinna upprörd och frågar:

-Varför måste han tvärbromsa för? 

Hm? Jag undrar jag med. 

Det var längesen jag skrattade så mycket som jag gjorde under Rhodosresan, vi var på en partybåt med massa ungdomar vilket förövrigt var en upplevelse, vi snorklade och åkte bananbåt, dock struntade jag och ninis i Bananen, vi tyckte inte att det behövdes ;) Sedan hade vi ju en kvinna på hotellet som stog för underhållningen, hon tyckte det var en jättebra idé att stå från kanten av poolen och hoppa på madrassen, det gick ju bra, förutom att hon skvatt ner hela världen, sen när hon skulle ta sig framåt använde hon inte armarna till att paddla, utan hon juckade sig fram! Kanonkul :) (förstår om den här texten blir intern rolig för alla närvarande, men värt att berätta) 

På kvällarna höll vi till på baren big brother, vilket var nice, där var det karoke och dans, mannen som höll i kareoken hade en nice slogan;

-If you don't sing you lose, explore yourself, you might be a star. 

/Jean 

. . Tougher than the rest.

Som så många andra gånger så sitter jag här i min ensamhet och njuter till lite Bruce Springsteen och det jag tänker är att jag hade gärna levt under 50, eller tidiga 60-talet bara för att kunna se giganterna under den tiden live, Beatles, the Animals, Bob Dylan. För att inte tala om att se Bruce under 70-80-talet, sett den omtalade spelningen på Ullevi 1985, det hade varit magi. Jag tror jag har missat de största kapitlen i musikhistorien, tur är väl att musik är bevarad, så att man kan uppleva musiken, kanske inte på samma sätt men på mitt sätt. 

Jag tror att jag ska ägna mitt blogginlägg till bossen, jag har ju sett legenden två gånger nu, en gång 2008 på Ullevi tillsammans med 6o ooo andra, sedan på Stockholms Stadio 2009. Jag kan inte avgöra vilken av konserterna som är bäst, det var två helt olika upplevelser, på Ullevi satt jag på avstånd på sittplats, en syn man inte ser varje dag, då 60 000 människor sjunger med en enad mäktig stämma till badlands. Dessutom att denna spelning var på USA's nationaldag, och Bruce valde att öppna konserten med Born in the USA, inte hans bästa låt, absolut inte, men en otroligt mäktig låt.

Sedan har vi då Stockholms Stadion spelningen, vilket var helt magiskt, vi köade från klockan sex på morgonen till klockan sju-åtta på kvällen, det var värt varenda sekund, varenda minut. Det kanske låter maniskt, eller galet, men att få stå längst fram på en Bruce Springsteen konsert det är en ära. Han & the E-street band ger verkligen allt, i tre timmar, det är inte många artister som ger en spelning på tre timmar, och det är inte många artister som ändrar spellista varenda spelning för att överraska publiken. Det märks att han älskar musiken, turnéerna , publiken.

Jag hade planerat att skriva med känslor, vart kanske inte riktigt så. Men musiken är värd att hylllas.

Bruce Springsteen - Racing in the Streets.

/jean

..I saw you standing alone

Nervös, otroligt nervös, men vi får se hur det går. Det är väl bara att vara mig, antar jag. Fast det kan vara svårt ibland att vara sig själv, speciellt när man är nervös. Jag har ju en liten tendens till att "fnittra", eller skratta till lite för att situationen som gör mig nervös ska bli enklare, men enligt jocke är det ingen bra lösning för morgondagen, så vi får se hur jag tacklar nervositeten. Något bra tips?

/jean